Jag är så totalt Less på att inte kunna skriva vad som helst i min blogg, för ja, jag har en annan blogg. Men alla mina vänner läser den och till och med mamma.

Nu kanske ni tycker jag är töntig som inte klarar av att skriva vad som helst i min blogg helt öppet och inte kan stå för det. Men vet ni vad? Visa saker mår man bäst av att inte veta. Jag vill kunna skriva om allt som händer omkring mej, allt som jag är så jäkla less på, allt som jag är så totalt nöjd med. Allt som rör mej utan att ni vet att ni vet vem det handlar om.

Mest är det nog för min egen skull, jag har alltid skrivit dagbok, i så många år. Har hur många som helst här i bokhyllan. Men inte ens i dem har jag nog alltid vågat vara helt ärlig, alltid rädd att någon ska läsa dem.

Från början var jag nog rädd att mamma skulle läsa dem, som hon gjorde en gång. Dock kan nämnas att det var av misstag. Hon trodde jag lagt fram den med flit, att något hade hänt och jag ville att hon skulle läsa den. Så var inte fallet och jag fick fetaste utskällningen för att jag drack och knullade med mitt ex. Fy vad hemskt det var.

Sen sitter det väll kvar det här med exen man hade som ville att man skulle dela "aaaalllt". Då kunde man inte ha en "hemlig" dagbok, dom hade ju enligt dem "rätt" att läsa den. Man kan inte dela allt med någon, hur mycket folk verkar tro det. Jag tror verkligen inte på det.

Hade en pojkvänn en gång som var super ärlig. Han ljög aldrig. Visst, det kan vara bra i vissa lägen, som jag behövde aldrig vara rädd för att han skulle vara otrogen, eller göra saker han inte berättade om. Men som sagt, han ljög aldrig och om man frågade vem han tyckte var vackrast i världen var det inte precis så att han sa att jag var det. Inte heller när jag frågade vem den bästa han hade legat med var, eller vem den bästa han hade kysst var. Ibland kunde han till och med slänga ut sej när vi satt och myste i soffan "kan du inte sminka dej? Du är så mycket finare med smink". Nej, ärlighet är inte så kul i stora mängder. Ändå hållde detta förhållande väldigt länge, men det höll inte i längden.

Så, nu sitter jag här, har så mycket på hjärtat så jag vet egentligen inte vart jag ska börja. Mitt liv är väll egnetligen suveränt. Superbra! Jag har mina föräldrar, jag har mina vänner, jag har min pojkvänn och min lägenhet nära city och jag pluggar så jag också en dag kan bli något. Låter som om jag har det heeelt perfekt. Men allt är bara på ytan, inte precis som att jag är något emo som sitter här och tycker synd om mej, men jag vill... Skriva om det, det som inte är på ytan.

Mina föräldrar är alkoholister, inte sånadär som hänger ute med massa lodisar. Nej nej, dom har fast jobb, bra lön, hus, hund, bil och vänner. Precis som vilken familj som helst i sverige idag. En typisk "Svenssons familj". Men ändå dricker dom varje dag. Tror det började när jag var tonåring? Pappa började först, började dricka sej jätte full så ofta att jag började tappa räkningen. Sen dog mammas första ögonsten, hennes hund. Då rasade hennes värld och dom började dricka till sammans. Pappa skyllde på mej, han sa att det var mitt fel att han drack för att jag var en sådan jobbig tonåring. Kanske var så också, ja var otroligt otrevlig, jobbig och krävande. Jag var i totalt kaos och försökte samtidigt förstå vem jag var och hur jag skulle vara. Så, ja, det kan ha varit mitt fel från början.

Jag började så småning om lessna på att de alltid var fulla och klagade till dem. Vad hjälpte det? Pappa fortsatte att putta på mej när han var full och mamma fortsatte att blunda för det.

Bråken mellan mamma och pappa kom redan när jag var runt 14 har jag för mej. Nu bråkade dom inte som det som räknas som "normala" bråk, utan dom slogs. Jag satt alltid i trappen och lyssnade när dom började. För att veta om jag var tvungen att rycka in om det behövdes, som jag var tvungen att göra ibland. Ibland var jag tvungen att natta om mitt småsyskon som vaknade mitt i natten av deras gräl.

Jag slutade vara hemma så mycket, ville knappt ta hem någon. Helst inte låta någon sova över. Jag hängde mest hos vänner och pratade mer med andras föräldar än mina. Året innan jag flyttade hemifrån har jag för mej det var, så gick det så långt att pappa slog till mej två gånger i ansiktet. Han sa att det var för att jag var så uppkäftig, kan ha varit det, jag minns inte. Det var tidigt på morgonen, jag hade kommit hem sent och sket att kliva upp och gå till skolan sen försökte han väcka mej men jag svarade väll bara med mummel.

500 kr skulle jag gå om jag kom hem. Hahahahah! Pengarna sket jag i, jag skvallrade till soc så det skulle finnas en anmällan om det hände igen eller om han gjorde liknande mot mina syskon senare. Efter det rörde han mej aldrig igen. Se vad lite ont kan giva gott.

Idag bor vi bara någon mil ifrån varandra, dom dricker lika ofta om inte mer sen jag flyttade för massa år sedan. Jag älskar dom, det gör jag. Men det bästa jag någonsin gjort är nog att flytta hemifrån. Vi pratar någon gång i veckan och jag brukar hälsa på dem ibland, dom har hälsat på mej två gånger sen jag flyttade ifrån dem. Det gör inget, jag vet att dom är upptagna, spriten tar för stor plats.

Mina vänner sen. Jag har hon jag bor med, hon är totalt underbar. Länge sedan jag träffade en människa som är så totalt underbar som hon. Men annars litar jag nästan inte på någon längre. Alla i denna stad är så totalt falska. Även jag är totalt superfalsk ibland, men det kan jag stå för. 

En av mina bästa vänner idag har ja knappt kännt särskilt länge. Några månader. Inte är det särsklit många som tycker om henne, hon är bortskämd, elak, hyper och kan vara så jävla jobbig att man ibland önskar att man hade en pistol att skjuta henne med. Men hon har alltid funnits där för mej nu sen vi träffades när jag har haft det svårt. Hon kan alltså vara totalt underbar, och det finns stunder man aldrig kommer glömma som man haft med henne.

Innan jag träffade henne, umgicks jag mest med killen jag bodde med. Mycket för att jag inte fick vara med någon annan. Tänk dej den svartsjukaste idioten som är totalt underbar, där har du honom. Men hon jag umgicks mest med innan honom är inte precis falsk, men lite korkad, grinig och ställer till mycket tjaffs. Inte med meningen, men hon tänker sej inte för. Sen är hon så jävla gnällig. Ingenting är någonsin bra. Blä.

Jag har alltid hon jag är umgicks med i massa år som tonåring, vi ringer varandra fortfarande och det känns alltid som om det var igår vi sågs även om det nu är nog ett halvår sedan. Dock är hon förlovad idag och har inte tid eller lust med så mycket mer. Jag avundas henne. 

Nej, nära vänner är nog inte något jag är bra på att hitta. Har tusen såndär vänner man hejar på stan på, men som man skiter totalt i.

Min pojkvänn är totalt allt jag önskar hos en kille, totalt perfekt. Förutom hans ålder kanske då. Han är 12 år äldre och har till och med varit gift. Men ja, han är den där perfekta killen jag alltid ville ha men aldrig fick, förs nu.

Och nu när jag har hittat honom och har han i mina armar är jag inte ens säker på att jag vill ha honom. Mina vänner säjer att jag kommer bli utråkad för att han är för perfekt. Kan faktiskt vara otroligt sant.  

Mycker är väll för att jag inte kommit över mitt ex helt heller. Han var helt cäpä, svinotrevlig, inte så go alls, bästa kompis med sitt ex som han dessutom brukade sova med, skum och kunde verkligen inte dricka utan att bli ännu mera otrevlig. Men, ja, på något cpsätt gillade jag honom otroligt mycket även om vi inte hann vara tsm särskilt länge innan jag dumpade honom på fyllan genom ett sms, ja, ja kan vara helt patetiskt.

Jag läser fortfarande hans blogg så fort jag kan, jag snokar på hans sida och jag saknar honom otroligt. Blir helt cäpä konstig och vet inte vart jag ska ta vägen om jag ser honom.... Fy faen, jag hatar kärlek fast jag älskar den så mycket.... Men nu har jag ju ny pojkvänn. Livet har gott vidare, eller jag måste gå vidare. Känns så jäklans jobbigt bara.

Går ju här och hoppas att han ska ringa, skicka ett sms eller skriva ett mail.

Sen står jag även här och ser dum ut eftersom jag trodde det var mer mellan oss som det tydligen inte var eftersom det var jag som grinade i tre veckor när det tog slut och inte han. Plus att det är fortfarande jag som sitter här och längtar efter honom fast jag har en helt perfekt pojkvänn jag bara försöker hitta fel på så jag kan må bättre över att jag saknar mitt ex. Jag känner mej så patetisk.

Nu måste jag plugga, så jag klarar allt jag måste klara. Men kanske skriver senare. Om allt och ingenting, för här ska jag skriva precis som om jag skulle skriva i min dagbok, jag ska skriva till mej själv, självterapi.

Tyst.